Månadens artikel, december 2013

 

”Vi duger precis som vi är,
både du och jag – och alla andra!”

Om det är något som vi människor är experter på, så är det att hitta fel och brister hos oss själva och kanske framförallt hos andra. Många gånger letar vi fel hos andra, så att våra egna fel inte ska märkas. Och plötsligt har vi skapat nya fel, som andra verkligen ser och kan ta skada av.

 Sedan jag tog studenten 2011 så har jag varit ute och vikarierat på olika ställen, bland annat skolor, och även genom mitt engagemang i Svenska Kyrkans Unga har jag mött så många ungdomar som har väldigt svårt att se det som är bra med dem själva. Nu tänker jag inte dra alla över en kant, för det finns givetvis många ungdomar som är nöjda med sig själv! Men i allmänhet så har de flesta jag har mött enorma problem med en massa saker hos sig själva. Utseendet, framförallt. Magen är inte tillräckligt platt, brösten är för små, man har inte rätt antal magrutor, inte tillräckligt stora muskler, man är inte smart nog, man är inte ”cool” nog, man har inte rätt märkeskläder, rätt stil - man är helt enkelt inte ”rätt” rent allmänt.

 Det här är något jag varit mitt i också, särskilt under högstadiet och gymnasiet (som jag skulle vilja kalla en enorm identitetskris!), men jag har nu börjat fundera ännu mer på det här. Vad är egentligen ”rätt”? Finns det speciella ramar och normer som ska gälla för alla människor, som ska vara den ideala formen för alla som vill vara något? För alla som vill passa in? Och vad händer med alla som inte passar in i den ramen? Ska dessa individer inte få vara sig själva? Många upplever inte alls det här, men tyvärr så är det ungefär tredubbelt så många som faktiskt upplever en inre strid varje dag, bara för att man är rädd för att inte passa in. Det är viktigt att passa in, men samtidigt kan man ju inte vara som alla andra, för då uppfattas man som en härmapa, det är alltså viktigt att sticka ut. Men man kan ju inte sticka ut alltför mycket, för vem är jag, liksom? Och hur i hela friden bär man sig åt för att passa in, men samtidigt vara sig själv, men samtidigt inte sticka ut, för man måste vara ”rätt”? Förstår ni dilemmat i det hela?

”Du ska inte tro att du är något!” Känns det uttrycket igen? Ja, jag misstänkte det. Personligen så kan jag bli väldigt trött på den här lite grådassiga mentaliteten. Alla är vi människor med mörka och ljusa stunder, bra och dåliga egenskaper. Alla har vi något som vi kämpar med hela livet, något som gör att vi inte är så nöjda med oss själva som vi kanske skulle vilja vara. Men varför kan vi inte acceptera oss själva som vi är, utan att bry oss så mycket om vad andra tycker? Om någon ber dig att säga tre saker som du INTE är så bra på, då bara rinner orden, eller hur? Du kan komma på minst tio saker som du inte är så bra på! Men om någon istället ber dig säga tre saker som är bra med dig själv, hur reagerar du då? Blir du lite generad och vet inte riktigt vad du ska säga? För du kan ju inte säga att du är bra på något, för man kan ju inte skryta! Eller hur var det nu igen?

”Jag är bra! Jag är duktig och jag är stark! Jag är mig själv och jag ska vara stolt över det!”
Detta är inte skryt. Detta är något som kanske andra ser hos dig, men som du inte riktigt har insett själv. Nu är inte jag någon Mia Thörnblom som kan säga ditt och datt, men jag är en helt vanlig människa som slåss med mina egna problem, mina tvivel, mina komplex varje dag, precis som du som nu läser det här. Jag har fortfarande svårt att ta emot komplimanger, samtidigt som jag söker den bekräftelsen som kan tala om för mig att jag duger som jag är, att det jag gör är bra. Men jag kan känna att allt eftersom jag har upptäckt mina egna fel och brister, så kan jag göra något åt dem. Inte förändra mig! För jag ska fortfarande vara jag.
I ”Lilla Lady”, en av Daniel Adams-Ray’s låtar, kan man hitta textraden: ”Våra brister gör oss till människor”, och där har vi just det, att det är inte endast våra heroiska handlingar och våra bra egenskaper som gör oss till den vi är, utan det är våra brister, det som lätt blir fel, och vad vi gör av dem, som definierar oss som människor. Det viktigaste är inte VAD vi har, det viktigaste är vad vi GÖR med det vi har.

Jag kan inte ta bort mina fel och brister, men jag kan anpassa mig, så jag fungerar ihop med andra människor och så jag kan se bortom den fasad som för mig kanske är väldigt skrämmande hos andra. Och när jag gjort den här anpassningen så kan jag se väldigt klart, något som jag hoppas att vi alla kan se till slut; Vi duger som vi är, både du och jag
- och alla andra.

 

dsc-0275.jpgSkribent:
Emilia Holmlund
Vice Ordförande
Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift

Dags att förnya sitt medlemskap!
Klicka på bilden nedan för att komma till medlemssidorna!

Snabblänkar

» Starta lokalavdelning

» Bli medlem/förnya medlemsskap

» Till dig som är registeransvarig

» Svenska Kyrkans Unga i Sverige

» Påverkansmöjligheter!

» Mötesprotokoll

Nyhetsbrev

Få nyheter och annan information genom vårt nyhetsbrev genom att prenumerera - klicka här!

 

Det går också bra att scanna QR-koden nedan.

 

Bildarkiv

Här kan du se bilder som tagits under våra arrangemang och läger. Minns tillbaka och njut!

Jourhavande präst

Behöver du någon att prata med? Att få dela sina tankar med någon kan göra skillnad. Jourhavande präst lyssnar, och det som sägs stannar mellan er. Du kontaktar Jourhavande präst via telefon, digitalt brev eller chatt. Klicka på bilden nedan för att komma vidare.

 

Här finns vi också!

SKUH på Facebook

 

SKUH på Instagram